Fånga hösten i Jämtlandsfjällen

Klicka på bilderna för en förstoring

Morgon. Bleka solstrålar letar sig fram mellan röda, knuttimrade stugor med vita knutar och värmer bort de sista daggdropparna som dröjt sig kvar på fönsterrutorna. Krispig luft som är välgörande att andas. Utsikten är vidsträckt över skogslandet som övergår i lågfjäll och ännu lite längre bort - vilda bergsmassiv som Helags.

På väg. Först över morgonfuktigt gräs, sedan på mjuk skogsstig med ådriga, spretande rotfingrar som då och då avlöses av spångade myrar. Näsborrarna välkomnar den angenäma doften av frisk natur - myr, livskraftig skog och porlande vatten. Med lätta steg vandrar vi mot Stensdalsstugorna. Målet därefter blir Gåsen, sedan fjällstationen i Sylarna och så slutligen Storulvån. En slags variant på Jämtlandstriangeln skulle man kunna beskriva det som. Eller den kanske sista chansen för fjälltörstande storstadsbor att få andas ren, frisk luft innan det är dags för kontorets vinteride. Vintern flåsar sensommaren i nacken. Redan för någon vecka sedan har det fallit snö både här och längre söderut, i Dalarna. Vi befinner oss i brytningstiden när allt kan hända. Dagen därpå kan hela fjället som exploderar i intensiva höstfärger ha slagit sig till ro under ett vitt snötäcke.

Sträckan mellan Vålådalen och Stensdalen anses av många vara trist och händelselös, en dagsetapp instängd i skogen - en transportsträcka till de mer lockande högfjällen i väster. Och nog längtar också jag efter kalfjällets öppna vidder. Men starka upplevelser ligger ofta i kontraster. Och vad har man att jämföra med om man med ens slängs ut på öppna fjället? Vi förbereder oss för de kommande dagarnas strapatser med en sällsamt meditativ lunk som när vi närmar oss Stensdalsstugorna leder upp på en öppen fjällhed. Oskygga renar betar helt oberörda runt omkring oss. Vi är nog inte de första människorna de möter. De tycks strunta högaktningsfullt i de fånstirrande människor som står på tiotalet meters avstånd och fotograferar och pladdrar. Men Frans berättar att han i fjol fick brottas med en ren som försökt stånga honom. Förmodligen för att den trott att här kommer en arg konkurrent som vill mäta sina krafter med honom. Lyckligtvis slutade det hela fredligt.

Soporna måste sorteras. Fulla komposthinkar måste tömmas i dasset och aluminiumburkar måste läggas i rätt behållare. Sopsortering är nödvändigt, men ack vad den påminner oss om den stadsmiljö som vi just försöker fly ifrån. Vi ler och nickar åt stugvärden Olafs instruktioner. Brunbränd och klädd i röd arbetsoverall med skärp i midjan står han på farstubron till Stensdalsstugan och hälsar oss välkomna. Vi blir anvisade bäddplatser, bastun nere vid Stensån pekas ut och sophanteringen gås igenom. Bland annat. Det är skönt att vara framme och benen känns väl använda, trots att vi idag bara avverkat knappt fjorton lättgångna kilometrar. En skolklass från Sigtuna som visar sig ha samma vandringsplan som vi har redan intagit den ena av stugplatsens två stugor. Vi blir tilldelade den andra. Olaf berättar entusiastiskt om häromnatten, då han haft överfullt - två gäster per stugbädd och massor av folk sov på madrasser på golvet - men det hade gått hur bra som helst. Vi tror honom utan att tveka en sekund.

Skål! Glas fyllda med vin, vatten eller öl höjs upp i luften. Köket i Stensdalsstugan har förvandlats till en festlokal med långbord och levande ljus. Bord och stolar har flyttats ihop. Ur de rykande grytorna kommer härliga dofter som retar smaklökarna. När tallrikarna ätits rena finns fortfarande plats för mer. Inledningen på vår höstvandring känns i kroppen. Möra ben, ryggar och armar blir ännu mörare vad kvällen lider. Knäckig äppelkaka med krämig vaniljsås ställs fram. Det tycks finnas plats för hur mycket mat som helst. En liten slurk single malt whisky till kaffet är självskriven. Priset för nattsuddande i fjällstugor utan elektricitet är att den ofrånkomliga diskningen måste ske med pannlampa på och med näsan nere i diskvattnet. Konstigt att fjorton lättgångna kilometrar kan sätta sådana spår! Kanske beror den överraskande tröttheten på att vi befinner oss i slutet av vandringssäsongen? Genom fönstret kan man ana en molnskärm som tycks dra in västerifrån. "Nu kommer det dåliga vädret", menar någon. Men visst händer det att mirakel sker? Jag kryper ner i sovsäcken och försöker somna med bilden av solkyssta fjällvidder i höstskrud på näthinnan.

"Vems kastrull är det som står och stormkokar?" Frågan har redan ställts ett par gånger. Plötsligt rusar någon fram till gasspisen, vrider av lågan och tar bort sin kastrull. Barfota, klädda i sandaler eller raggsockor kilar ivriga fötter fram och tillbaka mellan bord och spis. Det lyfts på lock, pulversoppa vispas ner. Någon rör om i sin morgongröt. Tubost ringlas ut på smuliga knäckebrödsskivor. Tepåsar doppas ner i kåsor och muggar. Förväntan och spänning ligger i luften. "Finns det tevatten till mig också?" undrar någon stilla. Det är frukostdags i fjällstugeköket.

Morgonkylan nyper i kinderna när vi ger oss av i riktning mot Gåsen. Det känns att hösten närmar sig med stormsteg. Luften är härligt syremättad. Vi vandrar i ett behagligt tempo, vi skojar, bjuder varandra på torkad frukt och njuter. Alla tycks dela känslan av att det här är något speciellt - barmarkssäsongens förmodligen sista flerdagarstur. Vi låter oss väl smaka av den generösa fjälluften och de underbara vyerna. Den här delen av Jämtlandsfjällen domineras av mjukt avrundade berg och inbjudande fjällhedar. Det är överlag lättvandrat och vi kan istället koncentrera oss på att njuta. Marylinn menar att landskapet påminner mycket om Skottland. Och visst har hon rätt - det enda vi saknar är ulliga får som strövar runt på gräskullarna.

Utomhusduschen i Gåsen är en attraktion som inte får missas. Jag inbillar mig att kroppstemperaturen sänkts med åtskilliga grader när jag blå om läpparna kliver ut ur den knuttimrade duschkabinen. Sänder en tanke till det unga stugvärdsparet som måste inta alla sina duschar här. "Du skall ta en kall avrivning klockan 8 varje morgon, därpå ett par timmars promenad, och sen kan du vara övertygad att frukosten smakar!" står att läsa i Albert Engströms "Min badare". Trerättersmiddagen på kvällen smakar gudomligt. Trots att jag skippade promenaden.

Det är lördagskväll i Sylarna. Det är fler än vi som vill suga ur det sista ur sommarfjällen innan man slår igen portarna för säsongen. Det kryllar av folk och logementet där vi ska sova är ett enda kaos av madrasser, ryggsäckar, kläder och halvsovande människor. Det finns knappt en kvadratcentimeter som inte upptas av en golvbädd. Här gäller det att vara filantrop eller dö. Som tur är har jag och Per med oss ett tält, medan resten av gruppen tvingas tillbringa natten packade som sardiner i en sovsal där syret tog slut efter en halvtimme...

Det trista med kortare vandringar är att de är just - korta. Dagar av förväntan och sedan är allt över på ett kick. Turens sista etapp mot Storulvån känns lite som att komma ut på E4:an efter dagar på mysiga småvägar. Det är mycket folk i farten och de flesta håller ett högt tempo. Vädret inbjuder inte heller till långa raster. Vi möter en naturbevakare som är ute och inspekterar lederna inför vintern. "Vilket fantastiskt jobb att få vara ute jämt!" utbrister vi. Men han försäkrar att arbetet också kan vara tufft emellanåt. Fast just nu känns det ungefär som det mest fantastiska jobb man kan ha. Med tunga steg stiger vi in i Storulvåns fjällstation och konstaterar att det börjar bli dags att gå till jobbet för oss också... Men ännu är vi här och det är snart tid för middag! Vi kommer tillbaka snart.

Text: Petra Månström
Foto: Petra Månström och Per Ytterberg