Kebnekaise våren 2002

Du kan klicka på alla bilder för att se dem förstorade.

Fredag 19 april

Klockan 18.18 avgick norrlandståget från Uppsala Central. Alla kom i tid och stämningen var både uppsluppen och litet spänd. Flera av deltagarna hade nyinförskaffad utrustning som de köpt efter att ha upptäckt vad de saknade på de tre tälthelger som föregått den långa turen. Alla hade sina ryggsäckar sprängpackade med utrustning och framför allt knäckemackor. Nu skulle kunskaper och utrustning sättas på prov under de sju tältdygn som vårens Uppsala Friluftsfrämjar skidtur i Kebnekaise området skulle ta. Gänget bestod av sju deltagare, Anna J, Lena S, Per, Markus, Anna K, Ann-Catrine och Bosse, samt tre nya ledare, Johan, David, Jonas samt Ralf och hans fru Ingrid som varit med förr. Samma dag hade vi fått reda på att vädret tyvärr skulle bli ganska varmt och nederbördsrikt under turen. Tankar på att ställa in resan i sista sekunden hade slagits åt sidan och vi gjorde oss beredda på att turen skulle bli ganska blöt. Tåget rullade iväg och snart sov alla fjällresenärer.

Lördag 20 april

Skoter från Nikkaluokta

Läger i Stuor Räitavagge

Vid 10-tiden rullade tåget in på Kiruna station och vidare transport till Nikkaluokta skedde med buss. I Nikkaluokta åt vi den sista lunchen för en vecka med fast mark under fötterna och kl 15 var två medlemmar av Sarrifamiljen redo att transportera oss upp längs Vistasdalen till Vistasstugan med ett par skotrar. Ann-Catrine och Lena fick åka bakom samebröderna, David och Jonas tolkade efter medan resten av gänget satt i kälkar bakom scootrarna. Det märktes att våren var i antågande då överfarter över Visttasjokka var något osäker. Vid Vistasstugan blåste det ganska mycket, vi spände på oss skidor och tog vinglande på oss de tunga ryggsäckarna och åkte en kort sträcka fram till mynningen av Stuor Räitavagge (dalgången in mot Nallo). Där slog vi upp våra tält och grävde en matplats. Trots de föregående helgernas träning att göra i ordning ett läger kunde man se en viss ovana vid iordningställande av lägerplatsen. Under de kommande dagarna skulle dessa kunskaper finslipas. Alla kröp trötta tillsängs utom Lena och Anna J som hade litet problem med sitt kök och fick sitta en bra stund innan de hade smält all snö de behövde för kommande dag.

Söndag 21 april

Mot Nallo

snöbivack

Inne i "snökan"

Vi klev upp och lagade i ordning frukost. Denna dag skulle vi ta oss den korta sträckan längs Stuor Räitavagge förbi Nallostugan och avsluta dagen med att gräva snöbivacker. David ledde oss upp igenom dalgången där vi möttes av en kraftig motvind som under dagens lopp tröttade ut oss något. P.g.a. föret hade vi stighudar på oss under hela denna dag. Halvvägs genom dalgången stannade vi och grävde ett vindskydd och lunchade, varefter vi fortsatte fram till Nallo. På sluttningen väster om Nallostugan kände Ralf till att det skulle vara lutning och snödjup nog för att gräva snöbivacker och ledarna sonderade området för att hitta en lämplig plats för detta. Efter att deltagarna fått instruktion om hur bivackerna skulle utformas började alla gräva. Det var ett ganska mödosamt jobb och man fick turas om. En person stod längst in och hackade loss snö medan den andre skottade ut den snö som grävts loss. Personen utanför smälte också snö för att det skulle finnas något att dricka under grävandet. Långsamt formade sig de tre bivackerna, medan ickegrävande deltagare slog upp tre tält som hälften av gruppen skulle sova i. När det började skymma kröp alla utmattade till kojs.

Måndag 22 april

Johan kollar lavinfaran

Efter frukost konstaterades att det var för molnigt denna dag för att bestiga Nallo, som det var tänkt från början. I programmet ingick dock även att visa hur man gräver nödbivack och hur man bedömer om ett område är lavinfarligt. Denna förevisning stod Johan för och i en närbelägen ravin fick deltagarna alltså sätta igång att gräva, vilket de också villigt gjorde. Efter att ha placerat skidor framför den grävda nischen och staplat snöblock utanpå dessa fick alla provsitta bivacken. Därefter demonstrerade Johan lavinfarenivån genom att skära ut ett snöblock i en brant slänt som han sedan utsatte för tryck. Blocket lossnade vilket skulle motsvara lavinfara nivå 3. Faktorer som påverkar lavinfaran är lutning, temperatur och snötyp. Därefter övade och roade sig gruppen genom att prova på olika varianter av ”personal arrest” i en annan brant slänt. Lagom till att övningarna upphört började ett lätt regn sila och några tillbringade eftermiddagen i tälten medan andra gjorde egna turer. Per övade litet på telemarksvängar. Han gjorde denna tur med telemarkskidor och plastpjäxor för att få ut så mycket av turen som möjligt. Tyvärr hade Markus fått en kraftig influensa som gjorde att han tillbringade hela dagen sovande i snökan. Ett byte gjordes denna natt och de som inte sovit i bivack natten innan gjorde det denna natt.

Tisdag 23 april

Mot Tjäktjavagge

Läger i Singivagge

Denna morgon väcktes vi tidigt av Lena och Anna J. Regnandet och plusgraderna hade gjort att taket i deras bivack sjunkigt ihop ganska rejält. När de vaknade trodde de att taket höll på att rasa in och väckte för säkerhets skull de andra som sov i bivacker. Denna dag skulle vi åka en ganska lång sträcka så det var bra att vi kom upp tidigt. Jonas ledde sällskapet söder ut vidare längs Stuor Räitavagge. Alla harvade på med några enstaka stopp för att först ta av stighudarna och senare för omvallning. När vi nådde fram till Tjäktjavagge såg vi Sälkastugorna på avstånd, där Kungsleden går förbi. Vi sökte upp en plats i lä i en bäckravin och tog lunchrast. Efter en ganska kort paus fortsatte vi så söderut längs Tjäktjavagge och gled så småningom ner till Kungsleden. Framemot eftermiddagen var vi framme vid vindskyddet vid Kuoperjåkka där alla fick en behövlig fika och några av deltagarna masserade varandras axlar. Markus hade kryat på sig rätt så mycket och hängde med ganska bra. Nu återstod den sista ansträngande klättringen upp mellan Kuopertjåkka och Singitjåkka längs Singivagge för att slutligen slå läger vid Singisjöarna väster om Tolpagorni. Munter sång av några deltagare hjälpte till att hålla humöret upp den sista biten. Det blev en sen middag efter att alla tävlat om att bygga det högsta blockskyddet vid tälten.

Onsdag 24 april

Toppstugan

Toppbilden

Denna dag var det dags för bestigandet av Sveriges högsta berg ledda av David. Temperaturen sjönk under noll medan vi kavade högre och högre och snön började klibba under skidorna. Det var ganska molnigt så vi kunde inte räkna med någon vidare utsikt. När vi närmade oss Kaffedalen mellan Kebnekaise och Vierranvare lade vi på stighudarna och klättrade upp den branta biten till toppstugan. Medan vi tog lunchrast sprack molnen upp något och vi kunde se ner längs Ladtjovagge. Tyvärr försvann luckan i molnen när vi skidade den sista biten till toppdrivan och sista klättringen per fot skedde i kompakt dimma. Härefter kunde alla i alla fall säga att de varit på Sveriges högsta punkt även om vi inte haft någon utsikt. När vi åkte utför igen beslöt vi att låta stighudarna sitta på och under den brantaste biten beslöt vi att ta av skidorna och gå. Detta gjorde alla utom Lena och Per som ville prova sina telemarkskunskaper. Åter vid lägret blev det middag och krypa in i tältet.

Torsdag 25 april

Kuopervagge

Kuopervagge

När vi klev ur tältet denna morgon mötte oss sol, för första gången under resan! Nu hade vi varit på resans högsta punkt och det var dags att vända hemåt igen. Detta skedde inledningsvis genom att vi åkte tillbaka samma väg som vi kom två dagar tidigare, med Johan som ledare. Bergen blir på något sätt vackrare när de är solbelysta. De mjukt rundade bergen längs Tjäktjavagge byttes mot den taggigare Drakryggen när vi vände upp längs Kuopervagge. I närheten av Drakryggen tog vi vår lunchpaus med fin utsikt mot Kebnekaises nord och sydtopp. Eftersom vi haft så många dagar med regn och plusgrader beslöt vi att inte gå över Rabots glaciär som planerat eftersom det fanns risk att snöbryggorna försvagats. Istället skidade vi på andra sidan av Drakryggen vidare längs Kuopervagge. Vi klättrade upp i passet mellan Kaskasepakte och Kebnepakte och tog en fika innan vi åkte och gick ner i över Kebnepakeglaciären ner i Tarfaladalen. Fram emot kvällningen slog vi läger i en svacka bredvid Tarfalastugan. Johan och Jonas skidade och talade med stugvärden som meddelade att Ladjovagge var så gott som snöfri. Värden lovade att vi kunde använda turistföreningens dass och även hämta vatten därifrån. Alla verkade vara rätt så trötta denna kväll, skidandet började kännas av. Några hade trots det ett teparty och provade olika sorters medtagna teer.

Fredag den 26 april

Lägret i Tarfalla

Tjeuralako

Läger

Denna morgon klev alla långsamt upp och gjorde sig i ordning för sista strapatsen. Eftersom vi inte ville bära våra skidor i leran längs Ladtjovagge beslöt vi att klättra uppför berget Tarfallatjårro och sedan skida över den förhoppningsvis snötäckta platån Tjeuralako och gå norr om berget Tjeuratjåkka för att slutligen åka ner i Ladjovagge nära Nikkaluokta. Vi började med ett mödosamt klättrande och när vi kommit upp skidade vi igenom passet vid Tarfallatjårro och ner på andra sidan där vi grävde vindskydd för lunchpaus. Per passade på att göra turens sista telemarkssvängar medan vi andra åt lunch. Så fortsatte vi över platån. Senare under dagen gled en kompakt dimbank in över sällskapet och gjorde navigeringen litet bevärlig för Jonas. Med hjälp av Ralf och hans GPS lyckades vi fram emot kvällningen via ett skoterspår ta oss ner under trädgränsen efter att ha rundat Tjeuratjåkka. När det mörkande kunde vi se ljusen från Nikkaluokta. Denna dag blev jobbigare än vad som var tänkt och flera deltagare och åtminstone en ledare var ganska trött denna kväll.

Lördag 27 april

Jokk i Ladjovagge

Gruppbild i Nikka

Så klev vi upp, åt en hastig frukost och rev tälten för sista gången. Även denna morgon hade vi ett lätt duggregn. David ledde oss ner i Ladtjovagge där det verkligen var dåligt med snö. De passager som gick över isen på Ladtjojåkka kändes litet nervösa, då isen var ganska tunn. Slutligen nådde vi Nikkaluokta på vinterns allra sista snöfläckar. Så fotograferade vi oss och tog en fika. Sedan duschade vi och åt en välbehövlig lunch. Härnäst tittade vi på Nikkaluoktas kapell och tog sedan bussen till Kiruna. Tåget anlände punktligt och några besökte restaurantvagnen medan andra satt och snackade i kupén. Snart sov alla utmattade ända till Uppsala. På söndag morgon klev alla av tåget utom Ann-Catrine som fortsatte till Stockholm. Efter gruppfotografering vid skulpturen Näcken splittrades gruppen, trötta men nöjda.

Några slutliga kommentarer

Jag tror att Kebnekaiseturen och Fjällkursen blev ganska lyckad. Trots att vädret inte var det bästa under turen och vi råkade ut för både förkylning, skavsår och bensträckning visade alla deltagare ett sprudlande humör. En mycket bra grupp, helt enkelt. Helgturerna var dock nödvändiga för att turen skulle gå att genomföra och bidrog till att svetsa samman gruppen. Markus kommenterade glatt: ”om inte annat, så har vi fått lära oss att blocka” och det stämmer, mot slutet av turen jobbade gruppen effektivt för att gör i ordning läger och matplatser. Vädret och terrängen gjorde att stighudarna användes flitigt. Åtminstone för min del resulterade det i att allt klister försvann från mina nyköpta hudar, sista dagen. Då hade jag ändå gjort små försök att torka hudarna emellanåt.

Några reflektioner från en av deltagarna (Anna K)

Så här i efterhand är jag fortfarande helt fascinerad över att ens humör och ork fanns med enda mot slutet FASTÄN vi åt obegripligt små mängder av mat till lunch (typ fruktsoppa och några knäckemackor) och fastän jag för min egen del hade fått alltför lite sammanhängande sömn på nätterna. Ens kropp har fler resurser än jag har kunnat ana. Det var först på tåget på vägen hem som jag förstod vad jag hade presterat och insåg att det faktum att vi faktiskt hade vistats utomhus i kylan i en hel vecka. Wow! En härlig stolthet och glädje spred sig inom mig. Vårvintertältturen till Kebnekaisefjällen kommer att förbli en oförglömlig upplevelse.

Detta hade dock inte varit möjligt om vi inte hade haft ”erfarenheten själv” med oss d.v.s. Ralf, samt de fantastiskt stöttande ledarna. De har lärt oss massor och fanns alltid till hands vid behov. Hela gruppen sprudlade av entusiasm och glatt humör, så hur trötta vi än var så fanns alltid humorn nära till hands. Den dagen som jag fortfarande minns med ett leende på läpparna är den ”regniga måndagen” då vi aldrig besteg Nallo. Planen ändrades och vi höll oss istället nära tältplatsen och snöbivackerna för att öva på några nödvändigheter som beskrevs tidigare i dagboken av Jonas. Alla möjliga övningar förvandlades snabbt till lek i snön. Det är roligt med snö och det är väl främst det som lockar en ut igen!

Text: Jonas Byström
Foto: Ralf Boström

[ Första sidan ] [ Friluftstipset ] [ Dagboken ] [ Länkar ] [ Kontakta oss ]