Dagbok från "kursturen", Kebnekaise 2003

Det är fredag den 11 april och det har snart gått 7 veckor sedan den första dagstursträffen med Friluftsfrämjandets fjällkurs. Då hade jag nyinköpta, nästan oanvända turskidor och hade aldrig tältat ute på vintern. Jag visste inte heller särskilt mycket om hur man ska utrusta sig för vinterturer, hade aldrig hört talas om grävpåsar och trodde att gaskök funkar lika bra på vintern som på sommaren…

Nu har det hunnit bli mitten på april och efter ett antal förberedande tälthelger är jag på väg med tåget mot Kiruna för en veckas turskidåkning runt Kebnekaisemasivet. Gruppen, som består av 10 personer inklusive två ledare och en hjälpledare, har träffats på stationen i Uppsala och rest den långa vägen till Nikkaloukta där den verkliga resan börjar. Efter lunch på fjällstationen är det bara att spänna på sig ryggsäck och skidor och åka iväg.

Första dagen blir ganska kort, men med en stigning på ungefär 400 m. Vi rör oss söderut från Nikkaloukta längs ett renstängsel och får undan för undan en allt vackrare utsikt över dalen under oss. Stighudarna åker på ungefär halvvägs upp och de hjälper; även om det är svårt att komma ifrån ovanan att saxa när det bli brant. Väl uppe vid ett rengärde vid Lárkinlákhu slår vi läger och jag gör mina första stapplande försök att blocka tältet mot vinden. Vilket misslyckande! Mina block har alla tänkbara geometriska former och är svåra att foga ihop till en snygg mur. Tur att det är nästan vindstilla.

Dag två börjar som dag ett slutade; med stighudar. Vi fortsätter uppför och når en underbar rastplats med barmark och solsken för lunch. Fortfarande tycker jag att varma koppen sparrissoppa är god och jag slösar flera kort med min 27-bilders engångskamera under lunchen.

När vi fortsätter går det omväxlande upp och ner och vi ser massor av renar och även några fjällripor längs vägen. Vi slår läger framåt kvällen som bjuder på en mycket vacker solnedgång; och kommande natt blir också turens kallaste. Jesper mäter upp –11 grader.

Tredje dagens morgon börjar som vanligt med vackert väder och medan vi äter frukost (olika kombinationer av välling, gröt, müsli och självklart hårdbrödmackor) luftas och torkar sovsäckar och liggunderlag. Medan vi långsamma deltagare packar ihop hinner de snabba ledarna sola magarna i vårvärmen.

Idag fortsätter vi gårdagens färd västerut och målet för dagen är i närheten av Unna Jierttás där vi slår läger nedanför den mäktiga klippan Liddubáktis.

Fjärde dagen blir en av de kortaste då vi går in i Singivaggi för att bygga bivacker. Trots att sträckan är kort är det en jobbig dag med mycket skrååkning längs isiga sluttingar. Uppifrån ser vi Singistugorna där det är mycket folk på skidor och skotrar i rörelse. Inne i Singivaggi ser vi färska järvspår och en slagen ren, men tyvärr ingen järv. Efter lunch kommer vi fram till lägret och sätter upp tälten innan vi börjar med bivackgrävandet. Snön är hård och trots att vi turas om att gräva är det ganska jobbigt och tar oss ca fyra timmar att färdigställa två bivacker för vardera två personer. Men de är mycket större och mysigare än jag trodde bivacker var. Det här är mer lyx- än nödvarianten! Det blir bestämt att Pär och Ebba samt David och Jesper ska sova första natten i bivackerna.

Morgonen nästa dag är dimmig, blåsig och snöig. Eftersom vädret är förhållandevis dåligt ligger vi kvar i tälten till 10-tiden; då vi äter frukost trots att det knappast mojnat. Idag var det tänkt att vi skulle göra topptur till Kebnekaises sydtopp och det diskuteras fram och tillbaka om vi ska ställa in toppbesöket eller inte. Till slut bestämmer sig några för att gå upp på toppen medan vi andra ligger kvar i lägret. Det blir en lugn och skön men föga ärorik dag för oss som stannar ”hemma”. Till natten sover jag i bivack tillsammans med Karin, och det är helt klart den mysigaste natten på turen! Om jag orkade gräva skulle jag sova bivack varje natt!

Vi som kom upp på toppen hade en fin tur, men tyvärr försvann all sikt ca femtio höjdmeter innan toppen, och snöade gjorde det också!

Dag sex är den längsta och kanske jobbigaste dagen, för nu ska vi ner i Tjälktjavaggi, in i Goubirvaggi och över passet vid Svarta sjön ner i Tarfaladalen. Det är återigen vacker väder och på väg ner i Singivaggi möter vi massor av folk som ska göra toppförsök. Några av de vackraste synerna på hela turen når oss inne i Goubirvaggi när Drakryggen och Kebnekaise framträder ur dimman.

Vi kan också i kikare se att det är lång kö (!) upp på Kebs sydtopp. Vi äter lunch i solskenet och skidar på mot passövergången längre in i dalen. Här blir det brant och sista biten över passet är mycket jobbig. Trots både fruktsoppa och extra dextrosol har jag inte mycket energi kvar i kroppen när vi slutligen når krönet. Som tur är blir det promenad ner i Tarfaladalen längs Gaskkasbaktiglaciären för här är det riktigt brant – utför. Kommande natt sover jag som en stock!

Dag sju och direkt efter frukost beger jag, Pär, Ebba och Jesper oss till Tarfala fjällstation för att köpa tygmärken. Redan kvällen innan var vi där för att besöka dasset; en lyx vid det här laget, men sedan dess har jag kommit fram till att det är en trevlig vana att samla tygmärken. Glada och med nyköpta märken startar vi sedan färden österut från Tarfala. Nu blir det ytterliggare en brant uppförsstigning och i slutet på denna får jag erfara hur det känns när nästan alla krafter är slut. Trots att ryggsäcken är mycket lättare nu än de första dagarna känns det som en elefant tagit plats på mina axlar. Tack och lov består resten av dagen mest av lagom sluttande utförslöpor där man bara behöver stå på skidorna. När det blir lunchdags denna dag är jag hjärtligt trött på mina sparrissoppor och lyckas få byta lunch med Jesper! De som har för mycket mat med sig börjar nu också dela ut smörgåsar och godis och märkligt nog finns det alltid någon liten hungrig som slukar utdelade honungsmackor och annat mums.

Lägret denna natt är redan nere i björkskogen och här har vårvärmen tärt hårt på snön. Vår sista middag i fält avnjuts på barmark med småfåglar kvittrande i träden runtomkring. Under natten lyssnar jag till ripornas knarrande ljud och det känns lite konstigt att tänka sig att nästa natt kommer att vara på tåget.

Den åttonde och sista dagen består av bara ett par timmars skidåkande innan vi är framme vid stationen i Nikkaloukta igen. Det känns härligt att komma fram; och snart blir både dusch- och matfantasierna verklighet. Jag känner mig stolt över att ha klarat av turen och tycker att jag har lärt mig ofantligt mycket om vinterfjällen. Ett stort tack till samtliga deltagare för många trevliga stunder och upplevelser och framför allt till er duktiga ledare, Johan, David och Gustav, som gjorde turen till något alldeles speciellt!

Text: Cecilia Johansson
Foto: David Carlander

Åter till Fjäll och vandring