Påsktur i Kebnekaisefjällen 2003

Text: Ann-Catrine Nordberg
Foto: Mikael Boström och Ralf Boström
Klicka på bilderna för en förstoring

Vi är 20 förväntansfulla personer som lämnar Uppsala station med destination Kebnekaise för en veckas äventyr i den Lappländska vildmarken. Frågetecknet den senaste veckan har varit snötillgången. Men rapporterna ger nu glädjande besked att snön lyser med sin närvaro. Vi hoppar således av tåget i Kiruna för vidare transport med buss till Nikkaluokta. Tyvärr slutar resan här för Roger som fått streptokocker och som istället får bege sig till sina föräldrar i Pajala för rekreation. 

Efter ombyte i Nikkaluokta som är startpunkten för vår expedition delas den stora gruppen i två. Vårt gäng på 9 personer står på kullen vid Nikkaluokta kapell och studerar våra kamrater som verkar ha fått orienteringsproblem redan innanför renstängslet. Ralf Boström är ledare för vår expedition tillsammans med Jonas Byström, hemkommen från USA enkom för denna tur, och Frans Alyhr, som håller på att skola in sig till ny fjälledare. Det känns tryggt med dessa tre killar och Ralfs stora erfarenhet av vinterfjäll borgar för en god, välorienterad och säker tur.

Första biten består av skotertransport med Henrik Sarri och sonen Erik. Erik är högvilt för oss singeltjejer och vi funderar över vem av oss som ska få äran att sitta på skotern med honom. Sarri den äldre borgar dock för att Ann-Catrine och Anna åker med honom istället för med sonen. Det blir Ralf som sitter på skotern med Erik. Vi åker genom Ladtjovagge mot Kebnekaise fjällstation. Efter den enda incidenten då vår kälke håller på att lossna från sitt slädfäste stannar Henrik och ber att en frivillig ska åka med honom på skotern. Då Anna är hetast på gröten är det hon som får förstärka skoterns dragkraft upp för den sista backen till stationen. Det är sen eftermiddag när vi kommer fram och Anna ser lagom nöjd ut. Vi letar genast upp en lämplig tältplats inte långt från stationen för att kunna ta del av stationens väderrapporter som kommer att anslås tidigt nästa morgon.

Efter söndagens frukosterande och diskussioner utifrån anslagstavlans utlovade väderprognos färdigställer vi vår färdplan. Vi flyttar lägret några kilometer västerut mot Kittelbäcken. I ultrarapid tar vi oss framåt och trots att sträckan är kort är det besvärlig då vi har tung packning, är ovana och måste skråa. Solen spricker fram precis när vi når vårt mål som också är platsen där vi ska gräva snöbivacker.

Det blir en underbart vacker eftermiddag och efter en lunch och instruktioner av Ralf i bivackteknik hugger vi med iver tag i arbetet. Frans och Jonas börjar jobba med en grotta, Ellinor och Anna en annan. Ellinor är stark och kunnig och skottar så snön yr och gräver efter konstens alla regler takvinklar, sluttande golv och britsar. Jag tror inte att de två skidåkarna som passerar och kämpar sig upp för Tolpagorni jobbar hårdare än vi gör för att färdigställa våra grottor. Det är svettigt och varmt och vi avlöser varandra med grävandet. Om lunchens Pytt i pannan förorsakade magåkommor för en i gänget så är det andra faktorer som gör att vissa av oss har liknande symtom idag. Full av entusiasm stegar Frans in i tjejernas snöka och säger att här skulle han vilja bo. Han tystnar dock snabbt och backar genast ut när han känner den starka odören. Frans som är finkänslig säger att han tycker det doftar av död mammut! Efter 5 timmars arbete står vi dock stolta och tittar på två inflyttningsklara grottor.

Måndag morgon väcks vi av Ralfs förväntansfulla stämma. Hans röst är lika påtaglig som solen är stark. Idag ska vi bestiga Kebnekaise. Med stighudar och dagspackning startar vi med stigning utefter Kittelbäcken som är början av Västra leden. Mikael och Ellinor vänder snart på grund av Ellinors irriterande vadinflammation. Vid foten av Vierramvare lämnar vi skidorna och fortsätter till fots. Vi pulsar i djup snö, vädret skiftar och det börjar snöa och blåsa småspik. Skikten minskar betydligt. När vi når Vierramvares topp är vi sena, vädret dåligt och vi beslutar att återvända hem.

Något molokna kommer vi tillbaka till lägret och äter middag. Anna och Ann-Catrine bjuder in gänget till sin snöka. I en högtidlig, nästan kyrklig stämning, med ljus bjuds det på kaffe, choklad och en flaska med stärkande dryck och stämningen blir snart på topp igen. De ömmande musklerna tar vi i tu med genom ett gemensamt yogapass. För att blidka vädergudarna gör vi övningen Solhälsningen och hoppas på bättre väder i morgon.

Gudarna är på vår sida och i ett soligt väder med ett par minusgrader vaknar vi av Jonas som ska leda oss denna dag. Förutom de två andra gängen som slagit läger bredvid oss passerar flera andra grupper som är på väg mot toppen. Vi går västerut, passerar Tolpagorni och Siellajåkka på vår högra sida och går söder om bergskedjan Singitjåkka. Det börjar blåsa kraftiga vindar. Carin får problem med sin packning. Ryggsäckens inställningar är fel, den sitter snett, sliter, drar och gör ont. Det blir en prövningens dag för henne. Men efter den dagens tuffa motstånd får hon luft under vingarna, plockar fram sin idrottsmentalitet och kommer hädanefter konstant att ligga i tätklungan. Att Mikael är sin fars son (Mikael är Ralfs son) visar han nu. Han vill hålla höjd i alla lägen och pekar på ett par bra vägval under dagens gång. Anna är den som förmodligen förbättrar din kartläsning mest av oss alla då hon i alla lägen enträget följer med på kartan. Vi slår läger i bäckfåran in i Singivagge.

Onsdag bjuder inte på vidare vackert väder, det är mulet och strax under noll grader. Via Kuoperjåkka går vi in österut mot Drakryggen. I dalgången börjar det blåsa rejält. Läger slår vi vid foten av Rabots glaciär. Ingrid bygger nu veckans mest homogena och stiliga blocklä. Jonas som också alltid är het på spaden börjar bygga en matplats, med blocklä, fast mot vinden istället för från. Vi är flera entusiaster som har ett nyfunnet intresse av att göra konstruktioner av snö och vi talar om att bygga en igloo. När det är dags blir det dock lite glest i leden men Ann-Catrine drar igång Anna och Ralf. Ralf kan man alltid lita på, han är ett energiknippe och behöver ibland bara peppas lite. Vi pausar för middag och den ger energi så att stora delar av gänget hjälps åt att slutföra det storstilade arbetet. Mörkret kommer och det blir pannlampor på. Ralf är kvar i igloon för att sätt det sista blocken på plats. Ingrid gräver ivrigt upp en ingång för att få ut sin man. Det är tur det för vi andra är mest fokuserade på bygget. Mikael, Ellinor och Anna lägger sig tidigt och missar den stämningsfulla invigningen som vi firar inne i igloon med pompa och ståt. Carin och Ann-Catrine sover i snöhyddan på natten.

Som på beställning vaknar vi på torsdag till en utomordentligt solig dag. Det blir en lång och händelserik dag, då vi korsar tre glaciärer och stiger ett antal höjdmeter. Vi går upp på Rabots glaciär och Ralf undervisar i glaciärkunskap. Vi ser både syd- och nordtoppen. Halspasset lyser som ett v och ser ut som om någon huggit med en yxa i berget.

Vid Firnpasset håller Jonas lavinkunskap med oss. Med en Rutsch Block Cord, en speciell snösåg förevisar Jonas hur man genom ett snötest kan bedöma lavinrisken. Trots att han hoppar på snöblocket med och all kraft och skidor på lyckas han inte starta en lavin.

Turen fortsätter ner för Passglaciären och nu visar sig Kuopervagge och bergskedjan Tuolpanjunnjetjåkka norr om Drakryggen. Den har en mer karaktäristiskt drakryggsprofil än Drakryggen. Här har vi en mycket vacker utsikt och Mikael som fotograferar allt i vår väg är snart självutnämnd expeditionsfotograf. Vi tar österut söder om Kaskaspakte och passerar Svarta Sjön.

Ute på Kebnepakteglaciären är förutsättningarna så perfekta att vi istället för att gå ner i dalen, tar oss upp längs glaciären.
Vi anländer sent till vårt nattläger på Isfallsglaciären mellan Norra och Södra Klippberget. På grund av en envis vind inmundigas middagen i tälten. I samma stund som vi är färdiga med våra blockmurar går en strålande vacker guldröd fullmåne upp bakom Södra Klippberget. Ellinor har trots sina vadproblem hängt med och gjort en enorm prestation.

Fredagsförmiddagen är tillägnad fria aktiviteter. Tillsammans äter vi frukost i ett soligt väder. Det enda som stör den storslagna fjällvyn är att vi har byggt vår gemensamma toalett i blickfånget från frukostbordet. Det känns lite besvärligt att gå dit, men nöden har ingen lag.
Några njuter i solen medan Carin, Jonas, Frans, Ann-Catrine och Ralf tar en tur till Södra Klippberget. Det blir lite spänning och en mindre adrenalinkick innan vi når vårt mål som är nästan toppen. Ralf, Jonas och Frans visar sina otippade bergsklättrartalanger.

Med full utrusning åker vi nedför Storglaciären ner mot Tarfaladalen. Helt plötsligt går en liten lavin som mullrar förbi leden där vi åker. Eftersom starka väsliga vindar är på väg väljer vi att gå i dalgången. Vårt nattläger ligger skyddat men på natten blåser det upp och när jag vaknar och går ut måste jag förankra flera linor till tältet som lossnat.

Lördag morgon vaknar vi av att Frans hojtar ”jag lever”. När jag ser att deras tält ser ut som en lastgammal ko med svankrygg så förstår jag att tvivel måste ha funnits hos dem under den föregående natten. Av det nästan två meter höga blocklä som byggts kvällen innan finns nästan ingenting kvar och resterna ser ut som en schweizerost. Det varma vädret och vinden har smält bort nästan allt.

Målet för dagen är att ta sig de 17 kilometer efter Ladtjovagge för att nästa morgon vara nära Nikkaluokta. Det är nu vi får så oerhört mycket mer av vår guide Ralf och han visar de kvalitéer han fått pris för av både kulturnämnd och Upplandsstiftelsen. Med Ralf i täten slingrar vi oss fram i skogen för att finna snö att åka på. Bitvis åker vi skidor, bitvis får vi gå. Ibland åker vi vattenskidor över blöta myrar. Helikoptern smattrar över våra huvuden då många valt ett annat transportmedel än oss för att ta sig till civilisationen. Stämningen är på topp och Carin, Frans, Jonas drar igång en kavalkad av studentsånger som vi andra stämmer in i så gott vi kan. Turens slagdänga är dock Jonas låt ”Carry on, carry on, forever carry on”.

Till förmiddagsfikat när vi studerar en bäckövergång som vi lyckats ta oss över torrskodda bjuder Ingrid på påskägg till oss alla. Vi sitter på led och masserar varandras ömmande axlar.

Anna är den första som flyter omkring på lösa isflak. Ralf är den som först, strax följt av Carin som plurrar rejält. Mikael är den som finner en kreativ lösning för en passage av en bäck och han passar på att påminna om den indianska hövdingen Larions devis ”Uthärda eller gå under”. Men Mikael är en vitaminkick som med sitt ständigt goda humör bidrar till att det inte alls känns som om vi lider.

Sakta men säkert lämnar vi Kebnekaises fjällmassiv. Sydtoppen har hela veckan lyst klart och gäckat oss från alla väderstreck. Nu ger vi den en sista blick och några av oss tänker nog ”nästa år kommer vi igen…”. Det sista lägret slår vi upp i skogen och sitter på kvällen och nostalgiskt ser över kvarvarande toppar. Under en vecka har vi talat om utrustning, prylar och jämfört egen medtagen gourmetmat med frystorkat. Kvällens friluftstema är att diskutera den mest nödvändiga onödiga friluftspryl.

"Idag får jag duscha" jublar Mikael på söndagsmorgonen. Det är fint väder igen och efter en snabb frukost tar vi oss de sista kilometrarna till Nikkaluokta. Jag tror att vi alla nu sammanfattar veckan för oss själva. Alla kan vara nöjda med sin prestation. Ingrid är dock en imponerande förebild. Hon skulle kunna vara mor till oss alla och håller samma tempo som oss andra. Frans är en humörhöjare och kommer att bli en god ledare. Ralf är snart uppe i tresiffrigt antal fjällturer med den här farten. Att vi sedan bara har kallvatten i damernas dusch och får gå in i bara mässingen i herrarnas omklädningsrum blir en symtomatisk avslutning på en händelserik vecka.

Åter till Fjäll och vandring

[ Första sidan ] [ Friluftstipset ] [ Dagboken ] [ Länkar ] [ Kontakta oss ]