Vandring i Vindelfjällen

28 juli - 6 augusti 2000

Det börjar bli tradition med sommarvandringar. Årets vandring gick genom Vindelfjällen på den sydligaste delen av Kungsleden.

Vad tågtrafiken anbelangar hade sommarens översvämningar i södra Norrland just förpassats till historien när vår resa mot fjällen började. På minuten (07:02) steg vi av i Vännäs för att ta bussen vidare till Ammarnäs där vår vandring skulle börja. Bussturen via Lycksele, Sorsele och Storuman tar sin tid och när vi var framme i Ammarnäs sade både klockan och magen att det var hög tid för lunch. Författarens farhåga att "Café Grönan" skulle vara något sorts vegetarianställe visade sig vara felaktig och jag åt en internationell lunch bestående av grekisk fetaost (troligen inte äkta), lappländsk souvas (torkat rökt renkött) och det hela var stoppat i ett turkiskt(?) pitabröd. Inte alls så tokigt som det möjligen verkar.

Upp genom en vindstilla gata genom skogen, i den värsta hettan, gick leden.	Efter två kilometer fick vi äntligen vatten.

Den vanligaste frågan när man står i byn vid vägs ände och skall börja en vandring är "Var börjar leden?" I det här fallet skulle vi vandra Kungsleden och det var väl skyltat. I dag skulle vi bara gå åtta kilometer till den första stugan, Aigertstugan. Efter några timmar i solhettan i skogen nådde vi kalfjället. Där var det lite svalare. Framme vid Aigertstugan badade jag utomhus för första gången denna sommar. Detta i en liten fjällsjö och sådana brukar ju vanligtvis inte ha så angenäma badtemperaturer men i dag var temperaturen sådan att man kunde bada utan att vara så varm och svettig att man bara måste. Dessutom var vi just varma och svettiga.

Aigertstugan.	En tankfull ledare studerar kartan inför morgondagens etapp på nitton kilometer.

Efter att ha vinkats av av stugvärdinnan (en dam som härskade över sin stuga med fast hand och en speciell humor) fortsatte vi över fjällhedarna. Denna etapp var turens längsta, nitton km. Landskapet var skiftande. Leden går upp och ner över de runda lågfjällen. Höga torra hedar omväxlar med lägre partier med våtmarker och fuktiga sluttningar med frodig växlighet. Närmast Servestugan var vi åter nere i björkskogen.

Fjällhed efter Aigertstugan.	Krönet på denna steniga sluttning är faktiskt Kungsledens näst högsta punkt. (Den högsta är Tjäktjapasset.)

Dagen bjöd på ett strålande shorts-och-T-shirt-väder. Den här sommaren hade ingen av oss fått särskilt mycket sol på kroppen så när vi kom fram till Servestugan var vi alla mer eller mindre röda på vänstersidan. Vi hade ju gått västerut hela dagen. Här blev tyvärr en deltagare tvungen att avbryta på grund av problem med fötterna. Hon fick hjälp av stugvärdsparet att bära sin packning fyra kilometer till Tjulträsk där man kan ta båt tillbaka till Ammarnäs.

Fjällbjörkskog som förstörts av björkmätarlarver. Ungefär hälften av träden inom ett område på några kvadratkilometer är döda.	Detta vackra vattenfall hittar du under bron över Servejukke, ett par kilometer innan stugan.

Etappen från Servestugan till Tärnasjöstugan är också den en etapp över fjällheden. Inga överraskningar utan helt enkelt en trevlig dag på fjället. Möjligen kan man säga att det lite brant nedåt mot slutet. Vid Tärnasjöstugan kan man bada bastu.

Tärnasjön.	I södra änden av Tärnasjön finns en mindre "skärgård" där leden  korsar sjön på sju långa broar. Detta nybygge kallades "Golden gate".

"Björkskogsetappen" från Tärnasjö till Syter var inte alls den transportsträcka som vi trodde utan bjöd på många öppna och vidsträckta vyer. I Syterstugan skulle vi stanna två nätter för att försöka göra en topptur upp på Norra Sytertoppen. Med sina 1766 meter är den det högsta fjället i området. Vägen upp från Syterstugan påminner på flera sätt om Västra leden upp på Kebnekaise. För det första är det rätt så långt - 16 km fram och tillbaka - och för det andra ska man först upp över ett mindre berg och ner igen ett gott stycke innan man kan börja den egentliga "bestigningen". Det är inte alls svårt att ta sig upp på Sytertoppen, bara jobbigt. Som alltid är det mer eller mindre stenigt, oftast mer... Det var rätt mulet på morgonen men enligt stugvärden hade det klarnat upp fram mot eftermiddagen de senaste dagarna. Så skulle det bli även bli idag. Det var rätt så sent på eftermiddagen när vi kom upp. Vi stannade en liten stund för fotografering och vände sedan nedåt igen. Det gick långsamt i stenskravlet och klockan hann bli halv tio innan vi var tillbaka i stugan, trötta men nöjda med dagen. Två deltagare hade valt att stanna i stugan och vila. De erbjöd sig att ta hand om all vår disk när vi ätit klart. Mycket vänligt!

Sytertoppens motsvarighet till "Kaffedalen"	Beviset! Vi var där!

Efter den sena hemkomsten till stugan efter toppturen kostade vi på oss en sovmorgon. Dagens etapp till Viterskalstugan var bara tolv kilometer. Hittills på turen hade vi inte sett några renar. Nu fick vi i alla fall se en flock högt uppe på ett snöfält. Molnen tätnade och nu började det faktiskt regna. För första gången på turen fick vi ta på oss regnkläderna. Sedan regnade det mer eller mindre under vår vandring genom Syterskalet men när vi kom fram till stugan sken solen igen. Viterskalstugan är den minsta längs leden och har endast fjorton sängplatser. Stugan var lätt överfull redan när vi kom "men efter halv fem brukar det inte komma någon" sade stugvärden. Det kom ytterligare åtta vandrare! Det blev tangerat rekord med 26 övernattande. Underligt nog gick det bra. Alla tar hänsyn. Köket var litet men det fanns lika många gasolkök som i det större stugorna så det gick rätt bra att laga mat.
En annan väg upp på Norra Sytertoppen går från Viterskalstugan. Den är brantare men kortare och sägs vara lättare.

Syterskalet.

Efter detta sociala trängselexperiment återstod endast sista etappen till Hemavan. Där väntade ett vandrarhem med dusch och bastu. Vår "förlorade" deltagare fanns också där. Hon hade turistat lite på egen hand och sedan tagit bussen till Hemavan för att möta oss. Efter bastun tog vi taxi till Sånninggården i Klippen, fem kilometer från Hemavan för en riktig brakmiddag. Sommartid finns endast en taxi i byn så han fick köra två omgångar. Men det tog inte så lång tid, så att säga... Här uppe är det tydligen moms på hastighetsgränserna. Efter en natt på vandrarhemmet ägnade vi förmiddagen åt Hemavans märkvärdigheter, som att titta på norrmännen som handlade hela bilen full med billiga svenska varor. Mer seriösa sevärdheter, som den fjällbotaniska trädgården var det ingen som orkade med.

2001 tänker vi vandra från Sulitelma! Välkomna!

Tillbaka till innehåll, Fjäll & vandring

[ Första sidan ] [ Friluftstipset ] [ Dagboken ] [ Länkar ] [ Kontakta oss ]