Expedition Lainio

6 - 14 juli 1998

Detta är historien om en tur som blev en rätt så intern angelägenhet, men som ändå kan vara värd att berätta. Efter att två "vanliga" deltagare fått förhinder så blev till sist "expeditionsledningen" Curt och Kristina och Per, kanotledare i Uppsala lokalavdelning. Ende "deltagare" blev Kjell, distriktskanotledare i Upplandsdistriktet.

Bästa sättet att ta sig dit?

Turen föregicks av ett väldigt dividerande och understundom även en del multiplicerande. Skulle vi åka bil och ta med egna kanoter eller skulle vi åka tåg och hyra kanoter på plats? Curt och Kristina skulle ändå befinna sig halvvägs med egen kanot och bil. Vi övriga två kom fram till att bil och egen kanot blev billigast och enklast.

Nyttiga upplysningar

Det hittar du längst ner på sidan.

Färdvägen

Vi startade i Jårkkastakka som ligger inne på yttre skyddsområdet till Esranges raketskjutfält. På somrarna skickas det inte upp några raketer så då kan man vara där. Därifrån paddlade vi längs hela Lainioälven ner till sammanflödet med Torne älv. Sedan motströms några kilometer till en av Sveriges större geografiska sällsamheter, nämligen Tärendöälven som leder över 60% av Torne älvs vatten till Kalixälven. En så kallad bifurkation. Den följde vi ner till samhället Tärendö som ligger vid sammanflödet med Kalixälven.

Paddelturen

Lördag - Söndag: Curt och Kristina hade rest i förväg till Åre för att deltaga i en kanottävling och skulle köra upp därifrån. Kjell och Per - "jag" i denna berättelse - hade bestämt oss för att ta det rätt lugnt upp. Måndag förmiddag skulle vi träffas i Tärendö. Kjell och jag inledde lördagen med att reparera sitsarna i vår kanot. Detta för att vi skulle sitta säkert i de "rasande forsar" vi väntade oss.

Måndag 6/7: Efter en resa längs E4:an utan andra sensationer än den nya Höga Kusten-bron (rätt imponerande) träffades vi som planerat i Tärendö på förmiddagen. Där träffade vi också Roland Henriksson från firman Lainio Vildmark som var vår lösning på det eviga transportproblemet vid kanotturer. I stället för att tillbringa en dag med köra bilar fram och tillbaka tänkte vi parkera båda bilarna i Tärendö och låta Roland köra oss upp till Jårkastakka. När vi senare kommer ner till målet står båda bilarna och väntar på oss.
Vi gjorde en paus på Vittangi Värdshus, även detta tillhörigt familjen Henriksson, där vi skaffade oss en färdbeskrivning över älven. Vi köpte också fiskekort. Sen betalade vi Roland för transporten. Rätt mycket, men inte orimligt. "Egentligen" kör han inte rena transportuppdrag åt folk som inte hyr kanoter, men eftersom han "hade tid" gick det bra.
På eftermiddagen stod vi vid Jårkastakka. Ryktet gick bland myggen - Nya turister! Nytt blod! Kanoterna packades och vi gav oss av. Kjell provade kastspöt och på andra kastet högg en öring på nästan kilot! Vi tänkte att fortsätter det så här har vi nog all medhavd mat med oss hem igen. Det skulle dock visa sig att fullt så lättflirtad var inte fisken.
Kvällens lägerplats blev ett vindskydd vid älven. Fast vi sov i tälten. Myggen hade nog blivit glada om vi försökt sova under bar himmel. Öringen glödstekes i folie och smakade utmärkt.

Tisdag 7/7: Idag skulle vi komma fram till de första riktiga forsarna. Vi var rätt spända på hur de såg ut. Vi stannade innan första "3:an" och rekognoserade. "Rekar" som vi forspaddlare säger. Hittills har vi inte använt kapellen men nu åker de på. Hjälmarna åker också på. Här visade sig klassningen vara rätt snäll och forsen är bara lite spännande, inte skräckinjagande. Vattenståndet var högt när vi var här. Forsarna kan mycket väl vara steniga och svåra vid lägre vatten. Det var sällan vi rekade från land. I regel räckte det med lite uppmärksamhet. När eftermiddagen kom hade vi avverkat ett halvdussin forsar av olika klass. Samtliga utan större besvär.
För alla er som bara minns regnet från sommaren -98 kan jag meddela att vi lyckades pricka in sommarens tropikvecka i övre Norrland. Dagen hade följaktligen varit tryckande varm och vi paddlade in till Övre Soppero i åskväder. Det värsta passerade på sidan så vi slapp det mesta regnet. Här finns en affär så vi passade på att handla lite.
Efter Övre Soppero kommer - just det - Nedre Soppero. Sträckan mellan byarna är ett rätt så tråkigt lugnvatten. Här är man långt från "den fjällhöga nord" och närmast oändliga myrar breder ut sig åt alla håll.
Därefter kommer Loutenkoski. Det är en spännande fors som vi klarade alldeles utmärkt om jag får säga det själv. Sen passerade vi - jag och Kjell - ett större bakvatten, över ett parti med lite snabbare ström och lade oss att vänta i nästa bakvatten. Curt och Kristina kom efter en stund, efter att ha rensat ögonen från knott (!). De gick in det första bakvattnet, såg ett bra tältställe och vinkade åt oss. När vi sedan försökte paddla upp till dem gjorde vi det mest klassiska forspaddlingsmisstaget - nämligen att inte luta kanoten nedströms när man går ut ur ett bakvatten. Resultatet blev inte oväntat att vi välte även om det kändes väldigt oväntat just då. Nu gick det bra. Kapellet höll packningen inombords och det var bara tio meter till stranden. Packningen var naturligtvis vattentät och surrad i kanoten men alltid är det nåt som går galet. I mitt vattentäta kartfodral har jag klämt ner lite för mycket så det läckte naturligtvis! Plånboken har jag i fickan efter besöket i affären! Kjells kikare var inte vattentät bara för att den var gummiklädd! Annars så förlorade vi bara lite stolthet. Kläder, kartor och våta sedlar torkade snabbt i värmen. Mitt frimärkshäfte, däremot, klistrades ihop till en solid kartongbit. Men varför skicka vykort när man kan ringa på mobiltelefonen!

Onsdag 8/7: I dag såg vi ett gäng kanotister. Det var de enda vi såg förutom oss själva. Det var åtta tyskar med uppblåsbara gummikanoter. Säkert bra farkoster i forsar, men de måste vara rätt tröga på slätvatten.
Värmen fortsatte. Redan vid lunchtid hade molnen växt till hotfulla dimensioner. Precis när det såg ut att börja regna såg vi ett vindskydd! Vi fattade ett snabbt beslut om lunch. Just när regnet vräkte ner som mest kom tyskarna i sina gummikanoter. Sen såg vi dem aldrig mer så antingen sjönk de eller så var gummikanoterna inte så långsamma som vi trodde.
Nattläger tog vi vid en "kanotstuga" längs älven. Skönt med middag inne. Att få sitta vid ett bord, och dessutom slippa äta mygg.
Fiskelyckan provades med varierande resultat. Jag fick en liten gädda på några hekto. Jag hade inte rest 120 mil för att fiska gädda! Men jag lyckades kroka av det skarptandade eländet utan skador på fisken eller mig själv och släppte tillbaka den i älven.
Sen gjorde vi misstaget att försöka sova i stugan. Den var visst inte så myggtät. Det är faktiskt lättare att slå ihjäl de fåtal myggor som slinker in i ett tält.

Torsdag 9/7: Bättre fiskelycka i dag. Vid förmiddagskaffet fick Kristina en harr på nästan ett kilo och jag en liten öring. Vid lunchrasten fick jag ytterligare en gädda som fick gå tillbaka i älven. De andra firrarna glödstekte vi i folie. Det blev vår standardmetod för att laga till fisk, efter en del vidbrända experiment i Trangia-stekpannor.
Även denna kväll slog vi läger vid en kanotstuga. Men nu tältade vi och hade bara stugan till "matsal". Här drabbades vi av magsjuka. Alla vi talat med säger att vattnet i älven går utmärkt att dricka. Det kan ha varit dåligt vatten vid senaste lunchstället. Det låg vid ett bakvatten där där det kan ha legat något olämpligt.

Fredag 10/7: Nu väntade Temminkikoski, den första forsen i klass IV. Vi rekognoserade längs stranden och tyckte att det var säkert möjligt att paddla, men vi beslutade ändå att tåga oss ner. Magsjukan gjorde oss nog mindre entusiastiska. Lunch tog vi vid ett vindskydd som faktiskt låg där det skulle enligt beskrivningen. Annars har det varit si och så med det. Beskrivningen är visserligen rätt gammal men vindskydden ser också ut att ha varit med ett tag. "Kilroy was here - 1983".
Nattläger i Lainio by utanför bygdegården där det finns några uthyrningsstugor och en gräsplätt att tälta på. Dagens regnväder kom precis när vi fått upp tälten. Vi har haft tur med regnvädren. Jag föredrog en varmare dusch än den som naturen bjöd på och uppsökte "bekvämligheterna". Det är därför vi tältar här - varm dusch och en myggfri toa för oss magsjuka!

Lördag 11/7: På morgonen fick vi en guidning i bygdegården och museet. Det är den gård där Laestadianismens läror formulerades även om den flyttats efter det. Nu för tiden har dock Lainioborna både krukväxter, gardiner och TV. Nästan alla.
Roland kom ner till älven och undrade hur det gått och beskrev det bästa sättet att ta sig genom Taanikurkkio som är nästa "4:a". Han gillade inte våra Acron-kanoter som han tyckte var alldeles för spetsiga. På ett sätt har han rätt. De går som torpeder rakt genom alla vågor, men med kapellet på gör det inte så mycket. Däremot värdesätter vi snabbheten varje gång vi kommer till ett större sel.
Vi rekommenderades att stanna och gå i land vid ett bakvatten efter en sandstrand. En liten osäkerhet om hur långt efter gjorde att vi missade det rätta stället och gick på grund. (Jag och Kjell i alla fall.) Vi lyckades ta oss loss och komma iland utan ytterligare missöden.
Den här forsen kräver en titt först! Vi enades om högersidan men befann oss naturligtvis på vänstersidan. Vi som missade rätta bakvattnet fick gno som skrämda andungar över älven för att inte komma rakt ner i de stora vågorna. Vi hann över med rätt så liten marginal och eftersom vi paddlat "på randen till undergången" rusade vi med hög fart ifatt Curt och Kristina som utan större besvär guppade ner längs högersidan.

Roland kallar detta en "canyon". Sett uppifrån tyckte vi nog att han överdrev, men en bit längre ner gav vi honom rätt. Bergssidorna är stupbranta och älven är tämligen smal. Efter första stora forsen följer ytterligare en "4:a" som kräver en undersökning innan man  paddlar. Sedan vi gjort detta tog vi en tvåtimmars kafferast med fiske vid en underbar "sandstrand" i en innerkurva. Om bara sandkornen vore lite mindre. "Sanden" bestod av decimeterstor klappersten, ett par tusen kvadratmeter eller så, men de fastnade inte mellan tårna. Fiskelyckan var måttlig, det vill säga vi fick inget alls värt att behålla.
Efter kafferasten följde några trevliga "3:or", lite kurviga som krävde en del manövrering. Precis lagom adrenalinkick.
Vid Lipistöonka bildar älven en "halv canyon" med 10 meter höga klippor på ena sidan, alldeles platta på ovansidan. Ett stenras har skapat en liten strand och en måttlig backe upp. Där tog vi oss upp och fann perfekta tältplatser med utsikt över älven. Dock för första gången på flera dagar utan "bekvämligheter". Vädret hade slagit om och blivit lite svalare och blåsigare. Myggen var inte heller fullt så besvärande längre.
Här slutar "vildmarken" och sommarstugorna börjar bli vanligare vid stränderna. Man är faktiskt inte så långt från bebyggelsen.

Söndag 12/7: Hela långa sträckan ner till Kangos flöt på utan större sensationer. Bron i Kangos var i det närmaste svart av folk. Förklaringen fick vi när vi gick i land. En fisketävling hade just slutat. Det förklarade också vad det var för "dåre" som skrek så det ekade. Det var tävlingsledningen som meddelade att tiden var ute! Affären i Kangos har inte öppet på söndagarna.
Efter Kangos fick vi ytterligare några fina forsar innan vi startade paddlingen uppför Torne Älv. Det som gör sådana här forsar spännande är deras längd. Det finns ingen möjlighet att reka från land och sedan försöka komma ihåg vad man såg. Man har en beskrivning som säger ungefär att "denna fors går att paddla längs ena sidan". Alltså kastar man sig ut och antar att beskrivningen inte ljuger. Liksom schackspelaren får man försöka se flera drag framåt. Först gäller att väja för stenar som dyker upp alldeles framför kanoten. Redan innan man svänger bör man ha funderat ut hur man ska passera nästa hinder. Och helst även näst-nästa. Fort går det så det gäller att hänga med. När man kommit ner är man svettig och lycklig. Hur bra det gått räknas i "antal skrap och dunk per kilometer" efter vars och ens egen skala. "Naturmupparna" brukar säga att man aldrig kan "besegra" en fors. Det har de kanske rätt i. I så fall kan man inte heller besegras av den utan allt beror uteslutande på ens egen förmåga. Jag kan inte förstå varför det skulle finnas någon naturlagsbunden motsättning mellan "häftiga" friluftsaktiviteter och djupare naturupplevelser. Den som icke kan roa sig kan ej heller förstå allvaret. Låter som ett citat men jag kom på det själv, alldeles nyss.

(Jag tar nu åter upp berättelsens röda tråd efter detta filosofiska utbrott.) Motströmspaddlingen började med att vi tog en  genväg genom Piipiönjoki. Det sparade vi mer än en mil på. Det var dock alldeles för kraftig ström att paddla mot. Vi fick också göra ett rätt besvärligt lyft förbi en bro. Till sist visade det sig att det lättaste var att gå i vattnet och dra kanoterna efter sig! I två kilometer plaskade vi fram i det inte alltför kalla vattnet. Stränderna var för snåriga för enkel tågning. Sedan blev vattendraget lite bredare så vi kunde rå på motströmmen. Vi slog läger precis innan vi kom ut i Torne älv. Fina tältplatser fann vi på en udde med tallskog.

Måndag 13/7: Till Junosuando där vi köpte mat och fiskekort innan vi fortsatte upp mot Tärendöälven. Motströmmen var inte stark, men visst märktes det att det gick långsammare. När vi sedan fick medström gick det desto snabbare. Tärendöälven är en älv med fart i! Det är bland det snabbaste jag paddlat som inte varit fors. Den är också mycket turistvänlig. Ungefär 15-20 stugor, vindskydd, eldstäder och andra bekvämligheter på 52 km! Vi slog läger vid en kanotstuga vid Perjantaikoski, vilket betyder Fredagsforsen. Den ska ha fått sitt namn av att den är lika lång som långfredagen. Det gäller nog vid rodd motströms. Medströms är den knappast längre än en halv skärtorsdag. Det var så pass myggfritt att vi kunde sitta ute utan mygghatt och grilla kvällens fångst. Kjell fick en stor öring och Kristina fick en harr. Curt tappade en öring när flugtafsen gick av och författaren fick bottennapp.
Så här efteråt kan man ju undra varför vi rusade på som vi gjorde nedför älven. Vi hade mat och fiskekort och inget krav att vara hemma en viss dag. Vi borde naturligtvis långsamt ha fiskat oss nedför älven och utnyttjat de fina raststugorna. Men jag skulle tro att de flesta som varit ute i naturen på det här sättet någon gång hört "skriet från storstaden"!

Tisdag 14/7: I den här delen av älven slutar de flesta av kartans "blå" namn på -suanto, det vill säga sel eller lugnvatten. Stora, rätt tråkiga sjöar. Hittills har Tärendöälvens forsar varit "blaha-blaha". Forsen vid Pänninsaari är annorlunda. Här gäller det att följa beskrivningen och paddla längs högerkanten om man inte vill råka ut för meterhöga trappsteg med stora valsar. Det går att välja två vägar runt ön. Vi paddlade den östra som är längre och smalare och lättare eftersom vi trodde att stora rännan var lika tråkig som de andra forsarna. Lunchen åt vi vid en gammal kvarn vid stora älvfåran. Sen tog det inte lång stund att paddla återstoden ner till Tärendö. Älven rinner i expressfart. I Tärendö hyrde vi en stuga på campingplatsen. Även denna stuga var full med mygg!

Några reflektioner

• Den här delen av Lainioälven är en stor älv! Jag som trodde den var ganska smal...
• Ta med myggen i planeringen.
• Klassningen av forsar är genomgående försiktig. Jag tycker att "3:or" brukar vara värre än de vi hade här. I synnerhet på Tärendöälven är klassningen rätt besynnerlig.
• En älv är en älv och paddlingens svårighet beror på vattenföring och ens egna kunskaper. Vi paddlade vid "lagom" vatten och har god vana vid forspaddling. Därför hade vi inga större problem med forsarna. "Fyrorna" kräver emellertid respekt.

Utrustning

• Kapell (och hjälm)!
• Mygghatt!
• + allt annat förstås
• Kanotvagn är inte användbar

Tips (som gällde sommaren -98!)

• Fiskekort: I Vittangi värdshus köpte vi kort för sträckan ovanför och nedanför Soppero. Kiruna kommunvatten - 50 kr per dygn. Lainio byalagsvatten - 50 kr per vecka(!). På Sopperos byalagsvatten får man fiska gratis för de tycker att det är för besvärligt med administrationen, vilket vi härmed tackar för. Fiskekort för Tärendöälven köpte vi på Statoilmacken i Junosuando - 100 kr för tre dagar.
• Affärer: Soppero, Lannavara, Kangos och Junosuando.
• Kartor: Blå kartan (1:100 000) 30K Soppero, 30L Lannavara, 29L Lainio och 28L Tärendö. "Gröna" Topografiska kartan (1:50 000) är visserligen tydligare men i kombination med ledbeskrivning duger den blå.
• Ledbeskrivningar: En gammal från 1977 som täcker hela Lainioälven fick vi på Vittangi värdshus. Vi fick också en karta som gjordes till en kanottävling för några år sedan. Får du tag i den behöver du egentligen inte kartbladet 30L (Just 30L är den där kartan man alltid måste köpa, men bara behöver ett litet, litet hörn av!)
  En fantastiskt fin beskrivning av Tärendöälven köpte vi hos Tärendö Turism. Den är gjord av skolelever från Tärendö och innehåller både kanot- och kulturinformation. Ett berömvärt arbete även om forsklassificeringen är lite underlig.
• Nyttiga telefonnummer:
  Laino vildmark: 0981/410 25, 410 85. Fax 0981/410 10. Internet www.lainio.com (Mer att läsa än bara prislistor!)
  Tärendö turism: 0978/203 80
  "Lainioälven" ("Kanottävlingskartan") är utgiven av Kiruna långfärdspaddlare, Box 109, 981 22 Kiruna.
  "Bifurkationen Tärendö älv" är utgiven av Centralskolan i Tärendö, 0978/200 43

Tillbaka till Kanotdagboken

[ Första sidan ] [ Friluftstipset ] [ Dagboken ] [ Länkar ] [ Kontakta oss ]