Höstglöd i Grövelsjöfjällen

Frågan är om det finns något mer uppfriskande än höstvandringar? Luften är hög och klar och de sprakande höstfärgerna är en lisa för ögat. Solens strålar värmer fortfarande behagligt. Vattnet är ännu tillräckligt varmt för att en naken kropp ska klara av ett snabbt dopp. Platsen är Grövelsjöfjällen, ett familjevänligt område med vänlig, lättvandrad terräng som lämpar sig väl för den första fjällturen. Men utmaningar står även att finna för den fjällvane! Bland annat många toppturer med svindlande utsikt som belöning.

Strax efter middagstid torsdagen den 12 september lämnar en bilkolonn bestående av tolv friluftsfrämjare Ekonomicums parkering och styr kosan mot Grövelsjöns fjällstation. Det är höstvandring det handlar om och intresset för den här turen har varit enormt. Vi har en ganska lång bilresa framför oss, så det blir två stopp utefter vägen. Ett kortare fikastopp i Djurås (i närheten av Gagnef) och en längre middagspaus på Älvdalens stadshotell. Det är synnerligen rustik mat på menyn - eller vad sägs om raggmunk med lingonsylt och knaperstekt bacon? Nöjda och belåtna, defintivt med hungern stillad eller möjligen något övermättade lämnar vi ett Älvdalen i skymning och fortsätter mot Grövelsjön i mörker. Sista biten mot fjällstationen åker man i serpentiner och plötsligt gör bilen framför en ganska tvär inbromsning. En liten räv tittar upp mot strålkastarna med yrvakna ögon och kilar sedan vidare över vägen. Vilken tur han hade som inte blev påkörd! Vi når Grövelsjöns fjällstation strax före halv elva på kvällen. Trötta och mätta som vi är orkar vi knappt ta in fler intryck, utan stupar i säng så fort vi installerat oss i rummen. Imorgon börjar äntligen vandringen!

Vi har glömt fönstret öppet under natten och på morgonen är det iskallt i vårt rum. Föreställ dig känslan av att vakna upp alldeles för tidigt på en tälttur. Nästippen är hopplöst djupfryst och visar inga tecken på att tina upp. Vad du än gör så kommer du att förbli stelfrusen. Just så känner jag mig den här morgonen - lika bra att stiga upp. Vi fixar lite frukost tillsammans i självhushållet och sedan springer alla in på sina rum och lägger sista handen vid packningen. Det vilar fortfarande regntunga moln över fjällstationen, men prognosen säger att de bör vara på väg att dra bort. Vi väger in våra ryggsäckar - undertecknad har medvetet packat i några tegelstenar extra för att ryggen ska få sitt. De flesta säckarna väger ungefär 10-12 kilo. Glada över att solen äntligen tittat fram mellan de gråa molnen inleder vi vår vandring med en ganska kraftig stigning. Utsikten över Storvätteshågna är inspirerande och snart infinner sig den där sällsamma, härliga känslan av att äntligen vara på väg. Enda irritationsmomentet är den ihärdiga vinden, som inte visar några tecken på att avta. Istället tilltar den när vi närmar oss Storvätteshågna (1183 möh), det börjar bli lunchdags och det friskar på ordentligt. Lena lyckas med konststycket att hitta något som påminner om lä och vi intar vår utelunch med en dramatisk vy över Övre Fosksjön, på vilken det går rejält höga, vita gäss.

Höstvindarna fortsätter att riva i oss under vår fortsatta färd mot Hävlingsstugorna. Den vackra utsikten över sjön Hävlingen, Slagufjället och in i Töfsingdalens nationalpark är dock fullt tillräckligt plåster på såren för oss vindpinade fjällvandrare. Men så är det också kontrasterna mellan det kärva och det välkomnande som är själva tjusningen med att vistas i fjällvärlden. Vi passerar turens första och enda vadställe och någon timme senare är vi framme i Hävlingsstugorna. Här ligger Hävlingens fiskecamp, men nu har man stängt för säsongen och endast ett rastskydd och en "vandrarstuga" för året-runt-bruk står öppna. I vandrarstugan finns det tio bäddar, i ett skåp hittar vi två madrasser och en tältsäng. Lena och Ann bestämmer sig för att sova i rastskyddet, men vi andra är rätt nöjda med att få sova i stugvärmen. Hävlingssjön är ett vitskummande inferno, som dock inte hindrar ett par av oss från att svalka våra kroppar i det kalla vattnet. Men så skönt det känns efteråt! Blodet rusar fram genom ådrorna med ljusets hastighet och man känner sig enormt vederkvickad och fräsch. Redo att ställa sig bakom spisen och laga till kvällens trerättersmiddag! Middagen har vi redan komponerat hemma i Uppsala och var och en har fått i uppgift att bidra med något. På menyn samsas läckerheter som minipajer med krispig blandad sallad, renskavsgryta med champinjoner och ris och till dessert brieost med varma hjortron och kex. Struparna svalkar vi med lingondricka, vin, vatten och som grädde på moset halar Ann fram en flaska Jägermeister som får gå laget runt. Rosenkindade av god mat, god dryck och mycket skratt märker vi att det har blivit alldeles becksvart ute. Borta är sommarens ljusa nätter! Med pannlampans hjälp hittar jag ner till vattnet, borstar tänderna och småsnubblar fram på regnvåta stenar tillbaka till stugan.

På lördagsmorgonen vaknar jag av de första solstrålarna letar sig in genom fönstret och träffar mig i ansiktet. Natten har varit kall. Det är frost på trädens löv och tankarna går genast till Lena och Ann som valt att sova i rastskyddet. Hoppas att de inte har frusit! Nere vid bryggan möter jag Ann som bekräftar att hon frusit under natten. Helst hade hon velat krypa tillbaka in i stugvärmen, men avstod av hänsyn till vår nattsömn. Så tokigt det kan bli! Vi äter frukost, packar ihop våra saker och fortsätter vår färd mot Ryvang gård i Norge under regntunga moln. Vi träffar två jägare som vi skymtat redan igår. En av deras hundar har sprungit bort och de undrar om vi sett till den. Nej, det har vi inte, men vi lovar att koppla in den om vi får syn på den. Hoppas att hunden kommer tillrätta! När vi kommit ut ur björkskogen tar en ganska seg stigning i obanad terräng vid. Höstvindarna är friska, men solen har börjat titta fram och den vackra vyn över Hävlingskläppen gör det hela till en angenäm upplevelse. Vi hittar en liten vindskyddad grop att inta förmiddagsfika i. Nere i gropen är det så kavlugnt att man verkligen hajar till när man sticker upp huvudet och nästan blåser iväg! Vår färd fortsätter på en vacker fjällhed med utsikt över Grötvallsjön. Vi närmar oss norska gränsen med stormsteg och stannar till vid skylten som förkunnar 'Riksgräns - Norge'. Gränsöverskridandet blir ganska odramatiskt och efter lite fotograferande tar vi en stund senare lunch och njuter av vyn över fjället Gröthogna (1401 möh).

För att komma ner till Sylen och vidare mot Ryvang gård måste vi ta oss ner för en ganska brant sluttning. Vi passerar den porlande fjällbäcken Röa, där man på flera ställen tydligt kan se försök till bobygge av bäver. När vi når Ryvang Gård har vädret blivit ganska underligt. Solen skiner samtidigt som regn småstrilar ner. Det går vita gäss på Grövelsjön och vi får veta att båttrafiken på sjön varit inställd under ett par dagar. Hoppas att vinden mojnar imorgon när det är dags för oss att åka båt över sjön tillbaka till Sverige och Grövelsjöns fjällstation. På kvällen väntar ett riktigt frosseri i lokal husmanskost - spekemat! Vad det är har jag inte riktigt förstått, men det ska tydligen vara ganska fett och inte särskilt gott... Nåja, vi får väl se. Några av oss tar en liten eftermiddagstur längs Röa i riktning mot Gröthogna. Lena förklarar hur de egendomliga terrasserna uppkommit på grannfjället Sylvola och på andra fjäll runt Grövelsjön. Det är nämligen så att strandlinjerna runt sjön härstammar från en större av inlandsisen uppdämd sjö.

Ett bastubad hade suttit fint efter vår blåsiga eftermiddagstur, men vi befinner oss i Norge och får nöja oss med en varm och skön dusch i världens mysigaste duschhytt. Sedan är det dags för middag - traditionell norsk spekemat (rökt och saltat kött) med tillbehör: äggröra, potatissallad och lefser (tunnbröd). Till efterrätt bjuds vi på en annan norsk specialitet, nämligen römmegröt. Alla med fettfobi kan sluta läsa nu! Römmegröt är en riktig fettbomb av stora mått. Surgrädde som kokats tills fettet stigit upp till ytan och samlats i små gula gropar... Römmegröten äter man med kanel och socker. En riktig norrman kan äta römmegröt direkt till spekematen, men vi mindre härdade svenskar får rådet att äta den efteråt som dessert. De flesta tycktes ha svårt för römmegröten - jag tyckte mig kunna se en hel del ouppätna tallrikar. Själv tyckte jag att det var ganska gott. Det kändes dock som om mitt fettbehov för det kommande året nu var täckt. Kaffet intogs på det mysiga loftet. Vi summerade vår vandring och kom fram till att det hade varit en väldigt lyckad tur. Trevliga människor och ganska bra väder. Sammantaget kunde det inte ha blivit bättre! Skönare sängar än de här på Ryvang får man leta efter. Som gjorda för en god natts sömn. Tyvärr hade våra grannar, ett gäng norska jägare, som i brist på älgar att skjuta istället varit ute och fiskat, bestämt sig för att kvällssudda. Det stektes fisk och det dracks både öl och vin. I stora mängder. Och det pratades både vitt, brett och högt. Men till slut tog utmattningen över och vi lyckades somna trots allt.

Morgonen därpå hade vinden mojnat och solen strålade från en klarblå himmel. Alltså skulle det idag gå att åka båt över Grövelsjön tillbaka till Sverige. Efter frukosten packade vi ihop våra saker, tog obligatoriskt gruppfoto utanför ingången och gick sedan ombord på Sylöra. Båtfärden över Grövelsjön blev mycket behaglig med vackra vyer. Vi fick också se vraket efter den Heinkel 111 som nödlandade i juni 1940 i den norska delen av Grövelsjön. Besättningen hann dock fly ut ur planet innan det sjönk. Väl framme vid båtlänningen Sjöstugan återstod det ungefär en halvtimmes vandring fram till Grövelsjöns fjällstation. Eftersom det var i slutet av säsongen hade vi turen att pricka in tokrean i fjällstationens friluftsbutik! Så innan vi kunde sätta oss i bilarna och åka tillbaka till Uppsala blev det en god stunds shopping. Stavar, strumpor, sockor, böcker, kepsar och underställ hörde till en del av fynden. Nöjda med våra kap lämnade vi Grövelsjön och körde in till Idre, där vi stannade för lunchpaus. De flesta valde att besöka ortens lokala pizzeria. Här i Idre avslutades vandringen officiellt med ett kramkalas. Därefter fick alla köra hem på egen hand. Några planerade att göra en avstickare till Njupeskär, belägen i den nyinvigda nationalparken Fulufjället.

Text och bild: Petra Månström
 

[ Första sidan ] [ Friluftstipset ] [ Dagboken ] [ Länkar ] [ Kontakta oss ]