Svensk-norsk stugvandring 2003
Söndag 27 juli.
Till Gällivare kom vi som beräknat kl 10. Bussen mot Ritsem kom med en gång så vi packade in. Det blev inte mycket tid för kioskhandling. Bussens chaufför agerade även guide och berättade om världsarvet Lapponia, nationalparker, samer, möten med björn järv och lo och gjorde reklam för rökt fisk. Han berättade också historien om hur han och några passagerare hade räddat en älgkalv som hade hamnat på fel sida om vilstängslet. De hade lyckats lyfta kalven över staketet så att den kom tillbaka till kon som stod på andra sidan. I Kebnats fick vi en skön paus i solen vid bryggan. Sedan bytte bussen chaufför till en betydligt tystlåtnare sort. Vi åkte längs med Akkajaure som hade ett extremt lågt vattenstånd. Kom till Ritsem 13.45 och eftersom ”sametaxin” ville köra oss så snart som möjligt stuvades vi raskt in tre bilar. Det planerade fikat försvann. Under färden mot Sitasjaure förhandlande Måns om priset för transporten och lyckades pruta 50 kr per person på utgångspriset. Dessutom fick vi veta att det skulle bli kalvmärkning under natten. Framme i Sitasjaure möttes vi av stugvärden som senare presenterade sig som Gordon. Vi installerade oss i stugan och fick äntligen vårt fika och så drog vi lott om middagsmatlagningen. Sedan gav vi oss ut för att rekognosera båtleden som vi skulle starta med nästa dag. I vanliga fall går man på dammen vid Sitasjaure, men i år gick vattnet halvmeterdjupt över dammen p.g.a. att tunneln till kraftverket i Ritsem inte fungerade. I stället fick vi njuta av forsarna ner från Sitasjaure som annars är torrlagda. Till middagen samkokades pasta till olika medhavda rätter. Diskussionen efter maten handlade om öppna landskap kontra skog. Vid halvtiotiden kom Gordon och meddelade att kalvmärkningen hade startat. Det var något hundratal renar som självmant hade sökt sig till kalvmärkningshagen. Vi stod utanför staketet och studerade tekniken. Ägarna spanar in sina vajor med hjälp av märkena i öronen och skall sedan med lasso fånga kalven som springer bredvid. Inte helt lätt, speciellt inte den här kvällen när regnet hängde i luften och suddade ut färger och konturer. Några småkillar försökte fånga varandra med lasso i stället. Så småningom sökte vi oss ner till stugan för att inta sängen.
Måndag 28 juli
På morgonen strålade solen igen. Vid niotiden startade vi vandringen ner mot båtplatsen. Tack vara snabba roddare klarade vi av båttransporten på en timme. Vi sökte oss tillbaka till leden och gick upp mot Ainnavardu. Det var varmt och ganska gott om mygg. Väl uppe på platån kunde vi njuta av utsikten mot Gallančokka och Akkamassivet. Ett fjällabbspar flög över toppen ovanför oss. På sydsidan av Ainnavardu gick vi genom frodiga blomsterängar följda av ljungpiparnas rop. Till lunchen fick vi en regnskur över oss. Gick sedan på blöta sluttningar i regnskurar. Innan den sista stigningen tog vi en välbehövlig fikapaus. Efter nerförslutet från passet och passage över två svajiga broar kom vi till de allra sista kilometrarna med stenig terräng. Så dök stugorna upp och försvann igen i den kuperade terrängen. Men så till slut nådde vi fram och hälsades välkomna av stugvärdarna Assar och Anki. Vi var speciellt välkomna eftersom vi höjde besöksstatistiken rejält. Regnet upphörde en stund och de snabbaste, d.v.s. middagsmatlaget hann bada. Till middag serverades tunnbröd med renkött eller messmör, köttgryta med grönsaker och potatismos och citronfromage till efterrätt. Eftermiddagen vidtog diverse kvällspyssel. Margareta erbjöd massage till alla som önskade, mycket välgörande för trötta och hårda muskler i axlar och rygg. Mot kvällen klarnade det upp och det blev en vacker solnedgång med låga moln. Stämningen förhöjdes också av munspelslåt mellan klipporna. Kvällen diskussion om skolan och lärare blev ganska kort eftersom alla var trötta efter den långa vandringen
|
|
|
 |
 |
Tisdag 29 juli
Morgonen bjöd på strålande sol och lätta moln på himlen. Vi startade leden uppför mot första bron. Efter en knapp km delade sig leden. Vi gick mot nordväst och det märktes ganska snart att detta inte var en speciellt trafikerad ledsträcka. Det var tur att stugvärden Assar hade visat oss att ledsträckningen på kartan inte stämde med verkligheten. Leden var sparsamt utmärkt och vi stötte på ett renstängsel som inte fanns på kartan. Ett roligare möte var en fjällripa med 8-9 kycklingar. När vi närmade oss norska gränsen och gränsröse 259A öppnade sig landskapet och vi hade vid utsikt över sjösystemen väster och norr om leden och glaciären Rivgojiehkki bakom. På norska sidan blev leden lättare att följa. Lunch tog vi efter bron över utloppet från Vuolip Čoarvejavri. Solen sken och vattnet nedanför oss glittrade och längre bort glittrade snöfläckarna på fjällen på andra sidan Gautelisvatnet. Sedan följde ett kuperat parti med passage över snöfält. Så såg vi stugorna nedanför oss. De låg alldeles vid den spegelblanka sjön. Måns fick plocka fram nyckeln och låsa upp, ingen var där före oss. Sedan följde ett skönt bad i Gautelisvatnet. Det var visserligen svalt i vattnet, men att ligga i solen på hällarna vid stranden var en njutning. Sedan blev det middag i den fina storstugan, fördryck, knäckebröd med kaviar, couscousgryta med saffran och till efterrätt passionsfruktsfromage. Middagsdiskussionen handlande bl.a. om X- och Y-kromosomer. Efter att ha läst i gästboken bl.a. om stugans historia insåg vi att vi skulle ha hissat vimpeln. Karin hittade raskt vimpeln och hissade den, så att den fick vara uppe ett tag i kvällssolen. Det blev en strålande kväll att njuta av. Det visade sig att vi hade munspelaren, som var Henrik, med oss.
|
|
 |
|
|
|
Onsdag 30 juli
Vi startade dagens vandring uppför sluttningen bakom stugorna i halvklart väder. Det var brant uppför och mycket sten. Ovanför oss ruvade det mörka Trehakfjellet. Vi stötte på några renar och en fjällpipare som försökte locka bort oss från sina ungar. Lunch åt vi på 1100 m höjd med utsikt över fjäll med mäktiga glaciärer. Om man såg ner i marken syntes spåren av alla de lämlar som hade hållit till där förra året. På väg upp genom stenskravlet mot passet mötte vi en man som tilltalade oss på tyska eftersom vi hade stavar nästan allihop. Sen kunde vi talas vid på svenska. Uppe i det karga passet var det sten, snö och renar. Vi spanade oroligt mot regnmolnen och undrade om vi skulle klara oss från väta. Leden ner från passet var i början brant och stenig. Att gå brant nerför på stora stenblock frestar på ben, syn och koordination. Det gällde att inte se hela den steniga branten framför sig utan koncentrera sig på en bit i taget. Efter någon km blev det något lättare och vi tog en paus i lä för vinden. Väl nere vid sjön 1094 kunde man koppla loss spänningen i benen. Efter att ha tagit oss över utloppet från sjön skymtade vi stugorna nere vid nästa sjö 100 meter nedanför. Vi vandrade neråt nu i lättare terräng och passerade ett vad till. När vi närmade oss stugorna skymtade vi två personer som försvann in i den lilla stugan. Vi installerade oss i den större stugan som hade 4 stora bäddar, en mindre bädd och två extra madrasser. Thomas som hade pratat tyska med de två kvinnorna i den mindre stugan hade fått reda på att ytterligare två personer skulle dyka upp. Den ena av tyskorna var inte så villig att lämna plats för dem, men de insåg väl sedan att det inte gick att klämma in fler personer hos oss. Vi organiserade sovplatserna och de flesta hann med ett kallt bad i sjön. Margareta gav uppskattad massage till möra axlar och ryggar. Till middag serverades kex med pesto, mexikansk köttfärsgryta och nyponsoppa med mandelbiskvier. Det blev trångt, varmt och mysigt i den lilla stugan. Efter att ha lagt fram argument för och emot att stanna ytterligare en natt i stugan enades vi om att göra det trots trängseln. Kvällen fördrevs med historier om Aske Sölvann ur gästboken och Yatzy. Ute klarnade det upp och det blev åter en mycket vacker kväll.
 Vägval |
 Passet ovanför Čaihnvagge |
 Vid sjö1094, Čaihnvagge |
 Middagsförberedelser, Čaihnvaggehyttan |
Torsdag 31 juli
Eftersom det var vilodag skedde uppvaknandet i etapper. Väderomslaget som hade förebådats av kraftig vind tidigare under morgonen kom med regn. Vi fyra som hade tänk oss iväg på en dagstur väntade ut regnet, sedan gav vi oss iväg mot Čaihnavarri, medan Thomas gav sig iväg på en egen kamtur. Vi följde leden upp i passet och skådade ut över den turkosblå sjön och glaciärerna på Nuorjjovarri. Vi fortsatte upp mot toppen, 1381 m, där vi stötte på ett enmanstält på den enda plana yta som fanns. Här uppifrån var Nuorjjovarris glaciär ännu mer imponerande och vi såg Storsteinfjell och Lossivatnet. Det klarnade upp men molnen ville inte riktigt lyfta från topparna. På nerför vägen blev det sten, sten och sten. När vi hade nått nästa platå, med sjöar blev vandringen lättare och vi tog en fika i regnet. Den sista sluttningen ner mot stugorna var frodigt grön. Tillbaka i stugan var det dags för bad och matlagning. Middagen som bestod av ost och kex, marinerad biff och grönsaker och fromage avslutades med en diskussion om varför man går i fjällen. Vädret utanför skiftade från strålande sol till regnbåge. Den lilla stugan hade blivit ledig så Annika och Ulla flyttade över, vilket lättade på sovplatstrycket. Så somnade vi till kacklet av smålommar som flög över stugan för att fiska i sjön.
 Nuorjjovarris glaciär |
 |
 Dags för middag |
 Vår munspelare |
Fredag 1 augusti
Vi vaknade till ännu en vacker morgon. Morgonbestyren klarades av i rask takt. Före nio var alla klara, stugorna städade, täckena skakade, slaskvattnet uthällt, nytt vatten inburet och soporna uppeldade. Vandringen ner genom dalen gick lätt. Utsikten var strålande, nedanför oss rann Čaihnajohk i en djup ravin och framför oss vidgade sig dalen och vi såg Čunojavri långt borta. De sista kilometrarna ner mot det som var markerat som vad på kartan, men som visade sig vara en bro i verkligheten, gick vi bitvis genom videsnår och här stötte vi på en obehaglig överraskning, nämligen jordgetingar. De bodde bland stenarna på stigen och blev naturligtvis störda av oss och vid den 7-8:e personen som passerade hade de blivit aggressiva och attackerade de passerande benen. Ulla hade som tur var ett bra motmedel, stark kortisonsalva. Lunchen tog vi när vi hade passerat bron. Leden fortsatte nere i dalen över åsar omgivna av myrar. Vadet över Gallanjohka var inte så svårt, men alla som hade kängor fick pröva på att använda vadarskorna. Vandringen gick vidare över myrarna till bron över Čunojohk. Här var det gott om getingar som knaprade trä, dock inte aggressiva. Sen var det bara en dryg km kvar till stugorna. Vi intog eftermiddagsfika i solskenet på ängen framför storstugan. Sedan gällde det att hitta en bra badplats i den grunda sjön. Vi åt en god middag, kex med tre sorters ost, spagetti med vegetarisk färsgryta, passionsfruktfromage med kex, torkad frukt och godis, medan ett åskväder drog över. Vi var precis färdiga med middagen när det dök upp fler vandrare, som var rejält blöta. Det blev till slut 12 personer till. Så vi packade ihop oss i storstugan tillsammans med fem av dem, två mammor med tre barn. De var nog lite besvikna för de hade trott att stugan var tom.
 |
 Storsteinfjell |
 Bron över Čaihnjohka |
 Eftermiddagsfika, Čunojavrihyttan |
Lördag 2 augusti
Under den tidiga morgonen kunde vi lyssna till regnet utanför, men när frukosten var färdig och stugan städad hade det slutat regna. Vi vandrade upp genom den vackra dalen längs Saelggajohka. Alldeles i början passerade vi en bro som såg ganska märklig ut eftersom den var byggd för ett betydligt högre vattenstånd än det som rådde denna torra sommar. Efter några km såg vi den blågröna Saelggajavri och Ristočohka med glaciärer. Under lunchen hade vi utsikt över sjön och såg molnskuggorna dra fram. Vi fortsatte uppför Oallavaggi och passerade ett fint vindskydd komplett inrett med brittsar, kamin och gasolkök. Därefter fick vi pröva på att vada igen. Lite frusna efter vadet tog vi fika i lä för den kalla vinden innan vi fortsatte uppåt i stenig terräng. Så nådde vi Hunddalen på andra sidan och såg stugorna nedanför oss. Vi nådde fram till stugorna precis innan det började regna. Några hann med att tvätta sig i jokken innan regnet blev alltför intensivt. Här hade storstugan sängar till alla tio. Det blev fin middag med blommor på bordet i sken från fotogenlampor, kex med ost och renkorv, nudlar och köttfärsgryta och nyponsoppa med mandelbiskvier till efterrätt. Kvällen blev inte så sen eftersom det hade varit en lång vandring och vi skulle upp tidigt nästa dag.
 Den höga bron |
 Sealggajavri och Ristačohkka |
 |
|
Söndag 3 augusti
Efter en god sömn i egen säng var det dags för tidig uppstigning för att hinna till tåget. Det låg dimmoln över dalen, men de höll på att lyfta över de spetsiga topparna. Vid sju var alla klara och vi gav oss iväg. Vandringen gick i rask takt längs med vägen som kantades av rallarros. Vi tog en fika vid älven innan vägen vek av från den. Efter ytterligare några backar upp och ner skymtade vid järnvägen. Vid tiotiden var vi framme vid järnvägsstationen i Katterat. Här fanns ett väntrum med en fungerande toalett och två fungerande handfat som utnyttjades väl. I väntan på tåget kunde vi beundra utsikten över Rombaksbottn. Resan hem blev lång med buss mellan Boden och Umeå och en timmes väntan i Vännäs. Men vi tröstades oss med att vi i alla fall var på tåget. Klockan 9.30 kom vi till Uppsala där vi möttes av sol och värme.
 Tidig morgon i Hunddalen |
 |
 På perrongen i Katterat |
|
Text och bild: Lena Douhan Håkansson
 |
[ Första sidan
]
|